Ennio Morricone slog igenom med sina unika spaghettiwesternmusik, och har Oscarsnominerats för en del i mina öron rätt överskattade Hollywoodsoundtrack som The Mission och Bugsy. På senare tid har han också arrangerat stråkar åt farbror Morrissey.

Själv tycker jag mycket bättre om Hugo Montenegros versioner av spaghettilåtarna och tycker Morricone själv var som bäst när han gjorde deckarsoundtracks på sjuttiotalet (men det tycker jag nog om de flesta filmmusikskompositörer, när jag tänker efter).

Två pärlor här.



Ennio Morricone - Tema Italiano från Le Clan Des Sicilienes


Ennio Morricone - Rapimento från Revolver

Efter mycket fipplande har den nya bloggens logga blivit klar. Den innehåller inte mindre än 39 skivomslag. Den som kan identifera fler än 25 är en riktig musikexpert. Den som kan identifiera alla 39 är övermänsklig - det tror jag inte att jag själv hade klarat om jag inte hade gjort bilden.

Bästa låten på Shirley Basseys nya skiva heter The Living Tree. I försöket att få den att låta som nåt av hennes klassiska Bondteman har arrangören gått så långt att han knyckt det där trenotsstycket som Bondmusikfanatiker kallar "the vamp". Fult trick, men det funkar någorlunda. Hade nog känts lite ärligare utan, dock.


Shirley Bassey - The Living Tree

Tyvärr är plattan som helhet en ganska stor besvikelse, men mer om den senare. Inte för att jag hade förväntat mig en enda låt av samma kaliber som den bästa Bondlåten någonsin - en låt som Shirley trots allt sjöng in en gång i tiden. Nej, inte Goldfinger, inte Diamonds are Forever och absolute inte Moonraker. Jag syftar på den ursprungliga Thunderball-låten Mr Kiss Kiss Bang Bang som knuffades ut till förmån för Tom Jones inte helt oävna titelmelodi. Men ingen Bondlåt förr eller senare har nått samma höjder, inte minst för den suveräna texten.

He's tall and he's dark
And like a shark
He looks for trouble
That's why the zero's double

Nu ska det bloggas om musik, och inget annat. Först, låten som har fått ge namn åt bloggen.


Aquarian Age - 10,000 Words in a Cardboard Box

Efter att Tomorrow misshandlats av EMI genom att deras skiva försenats med ett helt år och sångaren Keith West under tiden nått en del soloframgångar splittrades de. Keith tog med sig gitarristen Steve Howe och återstående medlemmarna Junior och Twink (egentliga förnamn: John och John) släppte en singel som Aquarian Age. Det här är den rätt charmiga A-sidan. B-sidans Good Wizard Meets Naughty Wizard är en löjlig prathistoria som man definitivt kan leva utan.



Som historiskt perspektiv: Tomorrows första singel som visar precis var psykedeliaskåpet ska stå.


Tomorrow - My White Bicycle

Till sist, Keith Wests The Kid was a Killer. Nog hör man att det är en blivande Yesgitarrist som solar loss runt 1.30.


Keith West - The Kid was a Killer